När jag såg Pelle Engmans VATTENGÅNG blev jag en tvååring som tiden stannade för. Den där mamma-kvinnan har jord och fähus och mjölk i kjolarna. Fränt och sött. Strumporna är vassa. Sulorna visar en dov triumf med varje steg; där pågår en kraft-mätning mellan marken och kvinnan: att gå upprätt är att vinna.

Hennes avunsvärda höjd! Att få bli så stor som hon! Horisonten går i ett med hennes ögonbryn och huvudduk. Hon är så arg att stugan blir liten i jämförelse. Månen är tyst som ett avsmullet fyllo. Det är månen som ständigt lovat henne vatten. Och hon får det bara hon går och hämtar det. Gud dessa hinkar och spann och krukor för världens mamma att hämta vatten uti! Från Näverliden till Nepal! Att man ska vara tvungen! Att man går och bär rätt över lilja tvärsemot din vilja – som friarramsan skanderar.

Och plötsligt har ett halvsekel rasslat till. Och tvååringen har borrat efter vatten och dragit in i vinterstugan – den som han nu kallar sommarstället och jaktstugan. Och mamma bjuds hem från servicehuset i tätorten och barnbarnet låter kranen stå öppen och farmor, som nu är nästan bara skinn och ben, ser vattnet komma utan att någon bär det. Och hon darrar upp och ner på stolen: där for en hink-fylld på tretti liter! Och där ett ämbare på 25…. rakt ner i vasken…… och hur fort hon än tänker sig springa hinner hon inte ikapp, hinner hon inte fånga dessa mängder med vatten, det är som om flödet skrattar åt hela hennes liv.

En stund och sonen återfår tvååringens klokhet: han ser hur kaskaden hånar hans mamma och han går och stänger av kranen. Han sätter sig mitt emot henne, tar hennes händer och ser dem och ser in i hennes ansikte:

Oh gud så vacker du var i vredens tid, och gud så härligt att trippa bredvid dig där du böljade mellan stuga och fähus, den bortre hinken, större än månen… hur jag drömde om att få lösa upp din hårknut och se din panna fri ända upp i himlafästet…

En gång lät du mig sitta i den hitre hinken… och jag blev så lycklig att jag somnade… medan jag hörde hur snön knarrade under dina väldiga sulor.

Missenträsk 27/9 1995

Sara Lidman
Författre