Gunilla Dahlberg

Sol och regn, himmel och hav, fattig och rik, kär och galen, hjärta och hjärna, skratt och tårar, styrka och sårbarhet, pensel och kniv, trä och krita, fest och musik, Ryssland och Frankrike . . .
Ord som kommer över mig när jag tänker på Pelle, för Pelle är i sanning för ordet.

Kan man hitta en bättre förespråkare för språk och uttryck. Vad är det om inte en av människans sätt att kommunicera och det är precis vad Pelle handlar om. Hans konst, blick, tal, skratt, humor och musik rymmer allt detta.

Begrunda träsnitten och vad de berättar. Läs vad Sara Lidman skriver. Att hon i Pelles tavla ’Vattengång’ ser sin egen barndom genom hans tavla. Det hör ihop med den tiden, de strävsamma åren under krigsåren, men tyvärr känns hennes ord och träsnitten som om de håller på att bli lika aktuella idag.

En människa som ger uttryck för saker, som inte är likgiltig skapar vitalitet och engagemang. Som Malcom Dixelius säger: Det vi ser hos Pelle är ett talande hjärta som sprider sina tankar med tålamodets hand.

Lars Hollmer, som Pelle rest parallellt med i musikens värld, talar om musikaliteten i hans bildvärld samtidigt som han omsluter vänskapen hårt i sin famn.

Ja, inget kan få Pelle att tystna, inte ens när han sover. Tack och lov att det finns människor som hörs! För alla oss som har mött Pelle vet att oberoende vad saken gäller så kommer hans kraft och vitalitet att finnas där.

Boken handlar om Pelles resa som konstnär, men vi som känner honom vet att resan också handlat om hans roll som pappa. Barnen Anna, Martin, Anja och Karin har alltid funnits med och varit centrala för hans liv, hans konst och för hans glädje.

Liksom Pelles liv genomsyras boken av ett myller av uttryck. Från de första kommenterande träsnitten till den sista tidens magiska och intensiva bildflöde.

Vännen Gunilla Dahlberg

Professor