Malcom Dixelius

PELLES HÄNDER O HJÄRTA

Badrumsmosaiken var inte Pelles idé. Det var helt enkelt jag som hade ett trist badrum. Så jag bad honom göra något åt saken. Han är nämligen bra på badrum. Han kan böja rör, installera kranar och handfat, lägga klinker med golvvärme.

• Men jag har aldrig gjort nån mosaik, sa Pelle. Jag är målare. Eller grafiker.
• Försök i alla fall, sa jag.
• Då gör jag en tavla, fast av kakel, sa Pelle.

Och så blev det. En tavla. Somliga skulle säga att det är en mosaik, eftersom den består av kakelbitar. Men det är nog mest en tavla. En av Pelles absolut vackraste, varmaste och mest harmoniska tavlor sitter numera fast inkaklad i min badrumsvägg. I den där väggen finns också Pelles två främsta tillgångar – handen och hjärtat..

Vi föds alla med två händer. Men få föds med händer som lyder viljan och hjärtat så som Pelles händer gör. På Pelles händer finns spår av verktyg, spår av olja, spår av färg, spår av tankar och gärningar som är till för oss andra. Pelles händer ser avstånd, proportioner, sammanhang. De mäter ut tid och platser, där drömmar, visioner och tankar har passerat, de skapar årsringar kring liv som levs av oss och levts före oss.

Pelles händer är ett arv, som han lånar ut till oss för att vi ska få se det som förenar oss, det som är rötter. Rötter når man genom att dra, gräva, baxa, ha tålamod. Rötter kräver händer. Tålmodiga händer. Otåliga också. Men tålmodiga.

Pelles händer är helt enkelt skapande. De tar det motstånd som materialet ger och böjer det så att vi ska se. Så blev väggen till. Den gjorde stort motstånd. Blodigt motstånd. Valkigt och blåsigt motstånd. Ur det motståndet växte det fram som är en väggs absoluta motsats. Djup. Att skapa djup i en vägg är handens mästerskap. I djupet kan man falla och låta sig beröras, bara genom att stå framför det. Så är det nu att gå in i detta badrum. Man faller in i det och låter sig bokstavligen sköljas med.

Vi föds också med varsitt hjärta. Det är det som talar inom oss. Förutom att det håller liv i oss så länge vi vandrar bland våra likar, har det en egen tyst röst. Pelles hjärta har jag hört länge. En halv mansålder, eller mer. Det är en varm röst, en orolig, varm röst.

Det har inte lika mycket tålamod som hans händer, men det tröttas ändå aldrig. Det har hjärtats viktigaste egenskap – brist på likgiltighet. Om likgiltigheten är den största synden, då är Pelle fri från synd. Åtminstone i hjärtat.

Det vi ser hos Pelle är ett talande hjärta, som smider sina tankar med tålamodets hand.

Malcolm Dixelius
Journalist o Författare